Gilla läget...är ett hemsk uttryck, som används i tid och i otid, och inte sällan av människor som knappt varit i närheten av ett skarpt läge. Helen visste åtskilligt om skarpt läge, och redan från unga år, men utan att göra ett nummer av det. Hon var helt enkelt inte den spelartypen... som filmar till sig frisparkar och favörer, som flinar inställsamt mot pressläktaren, som glimtar till då och då när det passar vederbörande.
Evighetsmaskin brukar man slarvigt kalla hennes spelartyp. Det kan låta som något mekaniskt, utbytbart, inget kunde vara mer felaktigt. Vad man egentligen menar är någon med stor arbetskapacitet, som säkrar, täpper till, alltid finns där de ska, som spelar enkelt, smart, oförtrutet med lagets bästa för ögonen. Spelare att lita på när det bränner till. Som inte viker ner sig. Som gnor på tills de... får bäras av banan, vilket alltså skedde häromveckan, 23 april noga räknat. Sådana spelare är inte utbytbara, det är sådana spelare man bygger lag kring.
Vilken tjej. Vilken kämpe. Vilken inspirationskälla. Och vilket memento för alla oss som har lätt för att hänga med huvudet, som surmulet räknar klämdagar och pensionspoäng. För henne fanns inte det på kartan; det är ett privilegium för dem som anser sig ha obegränsat med tid.
Trots att hon hade mer än fullgoda skäl att vända blicken inåt - bli tyngd, kanske bitter, kanske förgrämd - så gjorde hon inte det, blev hon inte det. Tvärtom. Pratade man med henne, så var hon där, ofta med ett leende på läpparna, det var verkligen någon hemma, inte bara tänt i hallen. Oavbrutet intresserad av omgivningen, världen utanför.
Hur bär man sig åt för att komma fram till en sådan livshållning? Ja, jag kan bara gissa: massor av ansvarskänsla förstås - undvika att sprida förstämning omkring sig - men också massor av kärlek, och inte minst, livslust. Att svårt sjuk, veckan före sin bortgång, kräva att bli uppburen till TV-rummet för en fotbollsmatch och dessutom ha väldigt bestämda åsikter om hur den ska sluta, det säger en hel del om henne. Och det säger också en hel del om den som bar upp henne. Är inte det kärlek, är inte det livslust, då vet jag inte vad det är.
Hon var inte trött, inte på det sättet, hon hade mer än gärna fortsatt ett tag till. Det var kroppen som sa Nej, inte hon. Nu blev det bara en halvlek för hennes del, men - vilken halvlek.
Sådana spelare minns man, de stannar kvar. Tack.
14.5.2010
Håkan Välikangas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skicka en hälsning